Jag kröp ner bredvid dig i sängen den där morgonen och tittade en stund på hur ditt bröst lyftes upp och ner av de andetag du tog. Du levde, en livslevande människa som jag delat mitt liv, mitt hjärta, mina tankar och mitt allt med. Jag väckte dig ur din dröm och kollade rakt in i dina trötta ögon, sedan vek min blick av och jag kände hur tårarna pressade i bakhuvudet. ”Du vet att du kan berätta vad som helst för mig va?”. I mitt huvud hörde jag samma mening om och om igen, först som små viskningar som sedan växte sig stora som bergsekon. Men hur jag än försökte så ville de inte gå från tankar till ord. Tillslut bestämde jag mig för att ta sats och tog ett steg rakt ut och ned i det okända. ”Jag funderar på om vi inte borde göra slut”. Du grät och jag grät, och du sa att du visste det innan jag ens öppnat min mun. Du såg det i mina ögon, för du känner mig bäst av alla.
And my head told my heart,Det mest logiska och vettiga skulle vara att bli gamla ihop. En av mina största rädslor i livet är livslång kärlek, eller egentligen bristen på den. Rädslan av tanken på möjligheten att den man älskar en dag skulle vakna upp och känna sig helt tom. Aldrig trodde jag att det skulle vara jag. Du måste tro på att det här inte var något som jag planerat. För med dig kunde jag vara mig själv helt och hållet. Inga hämningar. Men jag insåg plötslig att jag inte visste vem mig själv var. Och det är tyvärr någon jag behöver hitta.
A white blank page and
Vet du att jag känner mig lika ambivalent som vädret just nu. Kall i hjärtat ena stunden, och varm den nästa. Det är förrädiskt och för jävligt, och du kanske tycker att jag ser ut som solsken men inom mig blåser stora vindar. Tiden läker alla sår heter det. Så någonstans inom mig vet jag att jag, precis som vädret, är på väg mot ljusare tider…
