Hela den här veckan har bestått av akademisk prokrastination och skräpmat. Efter klockan fem i dag är det hela över, må det bära eller brista. Sen är det valborg i Uppsala, och solen skiner. Hej Livet, vi syns idag klockan kvart över fem på hörnet.

Och helt plötsligt en måndagkväll stod man på en Pete Doherty konsert i Barcelona, satt på en bar med rinnande fatöl direkt på bordet, för att sedan gå hem och mysa och dricka absinth till tidigt på morgonen. Så himla living la vida loca... ♥

Äkta spansk tapas och rödvin en måndagskväll i sällskap av fina vänner skålar jag mer än gärna för, skål!

¡Salut!

tu i jo i la nostra història,

però tu i jo no ens hem banyat mai al mar, al mar, al mar...

I natt ligger jag i min ensamma säng i Uppsala medan den här låten går på repeat. För bara två kvällar sedan spelades den medan vi körde upp för Tibidabo berget sent på kvällen. Jag minns att det var kolsvart ute men under oss lös hela Barcelona upp och utsikten var både fantastisk och hisnande. Jag minns att du körde fort fort och jag minns hur vi susade förbi de snirkliga bergsvägarna, från baksätet hördes Simon säga "¡Que guay!" och vi alla skrattade högt.

Vi stannade uppe på toppen och jag kommer ihåg hur kylan slog emot oss. Vi alla kramades för att hålla värmen medan vi oh:ade och ah:ade en stund över utsikten igen. Jag minns hur Clara sa att det här var verkligen annat än Uppsala och jag kunde inget annat än hålla med.

Jag minns att jag kände mig helt hög på livet så att allt blev lite suddigt ett tag. Här var nog livet helt enkelt perfekt.

Jag tänker tillbaka på lappen som dinglade från din backspegel med texten "No speed limit anymore". Lite så kändes den där kvällen och hela resan också för den delen, vi bara körde på. Det var för fint.

Jag önskar alla kvällar var som så.

Godnatt.