Jag lever! Jag mer än lever, för jag har inte känt mig så här levande på länge. Dessutom är jag hopplöst förälskad, i Taipei ♥

De sista dagarna här i Hanoi har varit hektiska! Nu har jag snart varit borta i tre veckor, och tiden bara flyger iväg. Tidigt imorgon flyger jag också, över till Taiwan. Jag börjar egentligen skolan på måndag men jag åker några dagar tidigare eftersom det är en vaccines konsert i Taipei! Tänkte att gå på konsert själv i ett land man aldrig varit i förr, ja varför inte?

Nu lever vi lite va? Puss!

Vart man kommer ifrån och vad ens namn är. Två ganska självklara fakta i en persons liv. Men så är det inte alltid. Att födas i ett land och växa upp i ett annat kan ge en person några smärre identitetskriser lite då och då. Här är jag, född i Hong Kong, med vietnamesiskt blod som rinner genom mina ådror och ett svenskt pass i mina händer. Förvirrad som få.

Men när jag sitter här och försöker uttrycka den här starka känslan jag har inom mig, så finner jag inte riktigt ord. Jag vet bara att jag sitter här på farmor och farfars tak och blicka ut över det här vackra landet. Det är något så fridfullt över den här platsen, det är något så otroligt friskt i den här luften. Jag blickar ut över risfälten och kvinnorna med de konformade hattarna som brukar dem. Och jag tänker att här, precis på den här platsen, har min far en gång varit ung. På de smala plättar av jord som skiljer ett risfält från ett annat, som delar in dem så kvadratiskt har hans fötter en gång sprungit. Bland palmerna som växer här har han någon gång gömt sig, och kanske även kysst sin första kärlek.

Så när jag sitter här och tänker på det, på att det här är det närmaste något jag kan kalla mina rötter är den känslan som kommer över mig så väldigt överväldigande. Kanske gråter jag över att jag inser att jag kanske inte är så rotlös trots allt, kanske gråter jag över att jag ändå känner mig som en komplett främling på denna plats.

Och jag har alltid tänkt att hur kan man säga vad för person man är om man inte ens kan säga vart ifrån man kommer? Kanske inser jag nu vid tjugoettårs ålder att man måste sluta definiera sig utifrån vart man kommer ifrån, för det är något som bara är och inget man själv kan välja. Kanske inser jag att det viktigaste inte är vart man kommer ifrån utan vart man slutar upp.

Värdefullast av allt så kanske jag har hittat ett tillfredställande svar på frågan om vart jag kommer ifrån.

Igår åt vi koreansk mat som hette något i stil med bimbapbobpido och var starkt som satan. Men gott! Och jag kan inte komma över hur sjukt billigt det är att äta ute i Vietnam jämfört med Sverige. De där maki-liknande rullarna på första bilden kostade 10 sek, inte styck utan för hela tallriken.

Och ang alla peace bilder så är det lika naturligt att dra upp två fingrar som att le när en kamera plockas fram här i asien. Jag vet att det är en himla stereotypgrej att säga men jag lovar, det är precis så det är haha peace!

Idag har det varit fint väder här i Hanoi. Tillräckligt fint att gå i parken utan jacka ett litet tag i alla fall :) Jag vet att vädret hemma i Sverige börjar nå smärtsamma minusnivåer och jag lider så himlans mycket med er. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar den där friska bitande vinterluften, hur snön får hela världen att lysa lite extra och knarrandet av ny snö under fötterna. Lite grann.

Livet tuffar på här borta och nu är det mindre än en vecka kvar tills Taiwan! Jag längtar så det finns inte. Jag har lite samma känsla i kroppen som man hade som barn veckan innan julafton.

et voilà

Nu är jag hemma (vad det nu är?) igen, jag menar Hanoi. Jag blev kvar lite längre än planerat ute på landet, svårt att inte vilja spendera mer tid med farmor och farfar liksom. Men det var tid väl spenderat måste jag säga. Deras katt har fått ungar och de små hann precis öppna ögonen innan jag åkte. Inte för att jag är speciellt mycket av en kattmänniska, men seriöst, dör man inte söthetsdöden?

Februari är här och en hel månad av året har redan passerat, en tolfte del, bara elva månader kvar på året. Det känns himla fort men om jag tänker efter så har januari varit en lång månad, mest gillade jag nog dagarna i början på året, de var fina. Vet ni vad jag saknar mest nu? Min säng, jag saknar att ligga nerbäddad i min egen säng och pressa mig mot elementet. Saknar när det luktar hemma och man kan slappna av totalt.

Men sängen den är undanstoppad på vinden och jag är undanstoppad på andra sidan jordklotet. Så här kommer januaris spellista.