Snett över vägen från där jag numera spenderar mina timmar reser sig byggnaden mäktig och stor. Ett grått slott med grönt tak. Vasaskolan.

När jag tänker efter så är det endast en Esplanad som skiljer min ungdom från mitt så kallade vuxenliv. Det är en esplanad emellan ett åtta till fem jobb med ett riktigt ansvar och sköna skoldagar fyllda med håltimmar. Det är en esplanad emellan avdrag på lönen om man kommer försent och en tröttsam ursäkt till fröken. Det är en esplanad emellan enkelheten på matis och matlådeträsket man nu är fast i. Det är en esplanad emellan och när jag tittar ut genom fönstret så känns det som att stirra mitt förflutna i vitögat, en rätt bisarr känsla.