KGF Runa

För döttrar av vasa, falsksång, förenings, fodertyg och fantastiskt skådespeleri

Sensommaren tjugohundrasex klev jag igenom en stålport, något som kom att påverka mitt liv på sätt jag aldrig kunnat ana. Jag hade nyss börjat gymnasiet, var femton år och visste inte mycket om mycket. Jag gick med i en förening på min gymnasieskola, Kvinnliga gymnasist föreningen Runa. Som etta fick man vara med om nervösa inval, städning efter fester, ständiga sångträningar med stämsång, lära sig göra en ordentlig punschkaka och sy en charlestonklänning av mörkblått fodertyg. Vi hade möte varannan fredagskväll. I skrymslen av något träd fanns på utsidan av skolan en stålport som ledde ner till en källarlokal. Där hade vi vårt kryp in som vi kallade, förenings. Där nere värnade vi om de sköna konsterna och det svenska språket, men även om en och annan flaska bs och en och annan verdandist.

Sen gick det ett år och jag växte lite jag hade gjort mitt nervösa inval, jag hade städat efter festerna, jag hade gått på nästan vareviga sångträning med stämsång, jag hade lärt mig göra en ordentlig punschkaka och jag hade sytt en charlestonklänning av mörkblått fodertyg. Jag blev då frk. Pentryföreståndarinna. Mitt jobb var att se till att utbudet av olika fikatillbehör inför möten var av bästa och bredaste sort. Ser fortfarande hur jag innan varje möte satte på den stora kastrullen med vatten och la i den stora tekulan, nästan så att jag kan känna doften av det.

Jag bakade tårtor, kakor, bullar, och de blev många under åren. Den här var jag så himla nöjd över.

Och gick på vår årliga höstbal, styrelsen fick alltid åka limo, det var lyx.

När jag började trean blev jag frk. Ceremonimästarinna, och blev den som anordnade balen och andra trevliga fester. Då såg jag ut lite så här.

Sen ordnade jag också vårt årliga jubileum då vi bjuder in gamla runaiter som tagit studenten. Hade dock inte kunna göra något av det här utan hjälpen från mina fina systrar också, förstås. Lite så här kunde det gå till på ett jubb.

På sportlovsveckan låste vi in oss högst upp i skolan och tapetserade ett stoort klassrum med stänkskydd. Sedan satte vi igång och med att måla kulisser.

För varje år i maj satte vi upp en spektakulär Soaré på Gävle teater. Hela veckan innan spektaklet så hade vi soarévecka då vi repade från morgon till kväll. Lite så här såg kunde det se ut när man gjorde sig i ordning för en föreställning.

Och lite så här kunde en föreställning se ut

Efteråt hade vi alltid den efterföljande soaréfesten som var öppen för alla, jag tror nog många har blivit förtrollade nere på förenings. Dagen efter var skolgården oftast som ett helt hav av krossat glas. Vi var föresten ofta utklädda på våra fester.

Terminen startade alltid med en temafest, här hade vi nog tema barnprogram. Som etta var det här chansen att bli berusad nog att gå fram till en trea och förklara hur rädd man var för dem.

Men annars hade vi många andra fin outklädda fester också. Där vi ofta dansade till SMK övningsköra, peter bjorn & john young folks, the knife hearbeats, journey don't stop beliving och allt med michael jackson och bruce s, och mycket mycket mer.

Det var en väldigt glad tid i mitt liv och jag tar med mig många fina vänskaper för livet härifrån. Fastän jag har skrivit allt det här i imperfekt så är det fortfarande väldigt mycket presens. Fastän jag har växt upp och gått vidare så är jag så stolt över de nya generationerna av Vasa flickor som axlar sig rollerna som de finaste av runaiter. Grattis Runa på vår 84 års dag.

Många av dessa bilder är lånade av Cecilia och Sabina :)