På en gata som korsar en av Barcelonas huvudgator Passeig de Gràcia finns denna souvenirbutik. Med ett himla fint namn va? Men det var inte bara namnet som var speciellt med denna till synes ordinära butiken som sålde de gräsligaste av Barcelonasouvenirer, för om man bara visste vart man skulle leta och vad man skulle säga så fick man åka ner för en hemlig hiss.

Och efter den lilla hissfärden förvandlades den till synes ordinära souvenirbutiken istället till en extraordinär restaurang.

Där man fick nöjet att ha en privat kock, vår hette Ivan. Han var en redig katalansk man som brann för färska och ekologiska råvaror, himla fint.

All mat lagades mitt framför ögonen på oss medan Ivan noga förklarade varje steg. Dock pratade han bara katalanska så jag förstod ingeting, kunde dock tillräckligt mycket för att säga "Molt bo!".

Och efterrätten var någon slags cocoskaka på chokladbotten med citronkräm, mangoglass och litchi (!). Ja ni hör, menyskriverska är nog inte ett yrke jag ska satsa på.

Efter maten bestämde vi oss för att ta en promenad på Passeig de Gràcia men efter en fyrarätterslunch var vi så mätta så att vi råkade ta en siesta på en bänk mitt på en av Barcelonas största shoppinggator, tänk lite som Champs Elysée. Där sov vi i typ en timme innan vi vaknade upp och bestämde oss för strosa runt lite och tillsist hamna i kön till La Pedrera.

Där i närheten hittade vi även det här tjusiga bageriet som mest sålde cupcakes i alla regnbågens färger, och vid det här laget så borde ni ju veta hur svag jag är för tjusiga bakverk.

Vi köpte med oss tre stycken, en morotskaka, en blåbär, och en red velvet, men den slank ner snabbare än snabbast!

Så dagen började ett besök på klostret Pedralbes, sedan en fyrarätters lunch, en timmes siesta på en gata i Barcelona och en stunds strosande på ett Gaudí tak. Efter det mötte vi upp min vän Lisa som också var i Barcelona för att plugga spanska och åkte till en übermysig gaybar i El Raval. Där tog vi ett gäng öl och avsked av en vän som skulle tillbaka till Brasilien.

Kvällen avslutades på en av barcelonas äldsta barer, Marsella, dit Picasso och Dalí brukade gå. Men på kvällen dog mitt batteri, så himla tråkigt för det var så himla fint i den där absintherian. Det fanns oöppnade flaskor på väggarna som var antagligen över 100 år gamla och kristallkronorna var tyngda av allt gammalt damm som samlats genom åren. Så jag fick nöja mig med att dokumentera allt i huvudet men vad gjorde väl det för efter ett par glas absinth kunde vi stappla hem lyckliga.

Ni får ursäkta om sättet jag formulerat mig på låter knäppt och osammanhängande men det var precis så den här dagen var. Allt som allt var det minst sagt en av de ovanligare onsdagarna i mitt liv.