Hela förra året då gick jag runt och sa "Nästa vår, då vill jag vara vart som helst utom i Uppsala". Och visst finns det hemskt mycket hemskare platser att vara fast i än mitt älskade Uppsala men jag var bara så himla trött. Trött på Uppsala, trött på Sverige. Sedan fick jag redan på att jag blivit antagen att åka till Taiwan på utbyte en termin. Och när hösten var som gråast och det regnade som mest trodde jag att jag skulle dö lite inombords av min längtan bort från vardagen och slukas upp av min hunger på nya äventyr. Jag spenderade de regniga dagarna med att lyssna på hur belle & sebastian sjön om att ta mig härifrån för jag dör och camera obscura uppmuntran om att åka ut ur det här landet. Gjorde till och med en lista med låtar som handlade om hur vanlig vardagen var och hur man bara ville rymma.

Och den där nästa vår har närmat sig med stormsteg. Månader har blivit till veckor och veckor har blivit till vecka, och nu är det exakt en vecka kvar innan jag åker. Desto närmare avgång desto svårare får jag att greppa om det faktum att jag faktiskt ska vara på andra sidan jorden i en termin. Vara borta från alla människor jag älskar och kommer att sakna, vara borta från allt jag känner till och känner mig trygg med.

Det finns inget som garanterar mig att jag kommer trivas därborta, även om det är vad jag tror och hoppas på. Men den här känslan i magen har pirrat allt för länge nu. Jag är mina handlingar, inget mer och inget mindre. Nu väljer jag att testa något nytt, hoppas ni vill följa med mig.