Vart man kommer ifrån och vad ens namn är. Två ganska självklara fakta i en persons liv. Men så är det inte alltid. Att födas i ett land och växa upp i ett annat kan ge en person några smärre identitetskriser lite då och då. Här är jag, född i Hong Kong, med vietnamesiskt blod som rinner genom mina ådror och ett svenskt pass i mina händer. Förvirrad som få.

Men när jag sitter här och försöker uttrycka den här starka känslan jag har inom mig, så finner jag inte riktigt ord. Jag vet bara att jag sitter här på farmor och farfars tak och blicka ut över det här vackra landet. Det är något så fridfullt över den här platsen, det är något så otroligt friskt i den här luften. Jag blickar ut över risfälten och kvinnorna med de konformade hattarna som brukar dem. Och jag tänker att här, precis på den här platsen, har min far en gång varit ung. På de smala plättar av jord som skiljer ett risfält från ett annat, som delar in dem så kvadratiskt har hans fötter en gång sprungit. Bland palmerna som växer här har han någon gång gömt sig, och kanske även kysst sin första kärlek.

Så när jag sitter här och tänker på det, på att det här är det närmaste något jag kan kalla mina rötter är den känslan som kommer över mig så väldigt överväldigande. Kanske gråter jag över att jag inser att jag kanske inte är så rotlös trots allt, kanske gråter jag över att jag ändå känner mig som en komplett främling på denna plats.

Och jag har alltid tänkt att hur kan man säga vad för person man är om man inte ens kan säga vart ifrån man kommer? Kanske inser jag nu vid tjugoettårs ålder att man måste sluta definiera sig utifrån vart man kommer ifrån, för det är något som bara är och inget man själv kan välja. Kanske inser jag att det viktigaste inte är vart man kommer ifrån utan vart man slutar upp.

Värdefullast av allt så kanske jag har hittat ett tillfredställande svar på frågan om vart jag kommer ifrån.