Två och en halv timme kan ibland passera fort, men är man fast på flygplan tycks man färdas i en helt annan tidsdimension. Och jag har nog lika många timmar av film på moln. När mina fötter väl nuddade mark slogs jag av synen av en något grå flygplats, lika grå som vädret utan fönstret. Det enda som egentligen skiljde den från de andra flygplatserna som korsat min väg innan var det främmande språket på alla skyltar. Alla dessa oläsbara tecken.

Jag följde hela den obligatoriska flyplansproceduren och gick ut genom dörrarna som skiljde internationell mark från Taiwanesisk. Där möttes jag av ett hav i vita namnskyltar. På en av dessa skyltar såg jag mitt eget namn skymta fram. Richard presenterade mannen bakom skylten sig som, sedan tog han mitt bagage och visade vägen till sin svarta bil. Jag satte mig i baksätet och spände fast bältet.

Richard körde mig på mångfiliga motorvägar som passerade höga hus och gråa industriområden, men de gröna böljiga berger är vad jag minns bäst. Utanför fönstret var Taipei fortfarande grått men jag visste redan att jag hade hamnat rätt, att av alla platser i världen så var det här jag var menad att befinna mig.

I en gränd i Shi Da släppte Richard av mig, jag befann mig plötsligt utanför en stålport med mina 42 kg tunga bagageväskor. Bakom denna ståldörr fanns de människor som skulle bli mina första goda vänner i den här främmande staden, men det visste jag inte då. Jag ställde ifrån mig bagaget och bestämde mig för att börja mitt äventyr.

Jag klev ut och följde de smala gränderna kring bostadsområdet i Shi Da, de dröjde dock inte många steg innan jag klivit rätt in i nattmarknaden. Den liknade ingenting hemma i Sverige. De lugna smala gränderna som bestått av bostäder var nu utbytta till små klädesbutiker och snabbmatstånd istället. Det var lite som att kliva in i en annan värld.