Det var en måndag, måndag som i första dagen i den främmande skolan. Det var den första lektionen, första lektionen som i jag var nervös.

Han satt ett par rader framför mig, jag minns att jag knappt såg hans ansikte. Men vad som fångade min blick, och därmed min nyfikenhet, var hans väska. En militärgrön fjällräven kånken, något svenskt här på andra sidan jorden, jag undrar om han är svensk. Sedan gick min koncentration tillbaka till läraren, lätt distraherad av killen med visselticks bakom mig.

Jag tänkte att jag skulle fråga honom om han var svensk. Jag fyllde i en närvarolista och tittade upp, snopet insåg jag att fjällräven hade hunnit försvinna.

Sedan kom torsdag, torsdag som i den fjärde dagen i den främmande skolan. Det var den fjärde dagen i skolan, den fjärde dagen som i jag var inte lika nervös längre.

Och varsågoda att dela in er själva i grupper hörde jag läraren säga, Vi borde fråga de där tyskarna hör jag mig själv säga. Jag är inte tysk, jag är amerikan sa han och firade av ett äppelpajsleende, Charlie heter jag. Tyvärr tror jag inte att vi ska läsa den här kursen. Tyskarna kom aldrig tillbaka men Charlie stannade, och varje torsdag efter det satt han bredvid mig. Varje torsdag klockan kvart över fem packade han ihop sina saker i en militärgröna fjällräven kånken.

Det var en fredag, fredag som i en månad in i min tid i det främmande landet. En månad hade gått, en månad som i nu var jag bekväm i min nya miljö.

Vill du gå på bio? Vi såg en skräckfilm, när damen i svart plötsligt dök upp över hela bioduken skrek han, högst av alla i hela biosalen. Jag såg den perfekta ursäkten för att luta mig närmre. Filmen tog slut, men inte kvällen. Vi drack whiskey och hånglade bort skräcken istället.

Två och en halv månad efter den kvällen stod jag på flygplatsen, med näsan pressad mot fönsterglaset och kinderna blöta av tårar tittandes på när han går igenom tullen, det sista jag ser är den där militärgröna fjällräven.

Det var snart tre månader sen. Tre månader har jag väntat. Jag har väntat och saknat över tidszoner, jag har väntat och saknat över tusentals kilometrar, över världshav och världsdelar. Och det har varit så jäkla svårt. Men snart är det slut på väntandet och saknandet, för jag packar min väska och beger mig över atlanten, för det är han så jäkla värd.