Ma robe préférée

Vårt första möte var en dag sent i april förra året. Den hängde på en galge inne på myrorna och jag blev blixt förälskad. Den såg inte mycket ut för världen, med två stora puffiga armar och en kjollängd som sträckte sig ner till marken och lite längre ändå. Lite som en lite tragisk kvarlämning från en brudtärna av 80-talet. Men den hade något, som jag bara inte kunde motstå.

Jag hade inga gardiner, så ett tag fick den agera gardin för jag kunde inte ha den på mig. Sedan fick Sara sätta saxen i den. Så armarna föll av, en hel del av kjollängden likaså, midjan lyftes upp och syddes in. Hon hade helt enkelt slipat min oslipade diamant. Jag önskar att jag hade haft en bättre bild före-bild, för förändringen var stor. Resultatet blev lite så här.

Sedan dess har vi hängt ihop mycket den och jag.

Men sen blev det vinter, jag har mest hängt med varma koftor och den har mest hängt i fönstret, jag har fortfarande inga gardiner. Jag älskar den djupa ryggringningen med de fina rosetterna, mycket därför den fick följa med mig hem en dag sent i april förra året.